life in a bag

Efter Milford bar det återigen av mot Queenstown och visst bjöd staden på en lika trevliga andra visit. Efter ytterligare en hård kväll på stan och efter att ha träffat fler svenskar än vad du gör en vanlig dag i Sundsvall, var det så äntligen dags för Japps att få göra sitt berömda hopp.

Vår färd från Dunedin blev något snirklig. Vi ville ju inte missa sydöns sydligaste stad, så därför blev det lunch i Invarcagille. På vägen blev det stopp vid Nugget Point, ett ganska vackert ställe, utan att bjuda på något mer än så.

.

.

Nugget Point, in southern NZ. Foto: Tim Björkman

.

Efter att en turk-kebab intagits rullade vi vidare mot Queenstown, staden med stort Q. Sina blott 10 000 fasta invånare, till trots är Queenstown staden där allt är möjligt, världens extremsports-huvudstad, som den gärna vill kalla sig. Den lockar dock lika mycket partyfolk, seglar-pappor, latte-mammor och vanligt förekommande nötter. Detta till trots är Queenstown en underbart bubblande liten stad.

.

.

Some street musicians, down at the marine in Queenstown. Foto: TIm Björkman

.

Vad gjorde då pretto-Jesper och wannabe-Tim i Queenstown!? Förutom ägnade sig åt det lokala utelivet och chillade nere vid latte-caféerna och de irländska pubarna i hamnen, ägnade de sig åt bungy. Det kan vara det svåraste steget i mitt liv (kanske inte så konstigt eftersom det var ett 134-meters-kliv), men har ni inte gjort det, så gör det. Känslan, speciellt de första meterna av fallet, är obeskrivlig.

.

En bussresa förde oss upp till Nevis, bland berg och raviner. Incheckade och riggade åkte vi ut till kabinen. De första hade redan börjat hoppa när vi kom ut och… ja det var högt… Ganska snart vart det min tur att ta det där steget och jag lovar att jag inte var speciellt kaxig. Men ner bar det och jo jag överlevde ju trots allt.

.

.

It's a looooong way down there! Foto: Jesper Johansson (red. Tim Björkman)

.

.

"It isn't the fall that hurts, it's when you hit the ground". Foto: Jesper Johansson (red. Tim Björkman)

.

Uppe i kabinen fortsatte de andra att förbereda sig inför sina hopp. Men strax innan det var Jespers tur, tilltog vinden och ett häftigt regnoväder drog in. Den lilla kabinen insåg att det kunde vara kul att leka vagga i vinden och det blev en gungande väntan på Jespers hopp. Efter en halvtimme insåg crewet att det inte fanns någon ljusning under dagen och vi fick snällt omboka Jespers bungy, plus Nevis Arc.

.

.

Den som väntar på något gott... Foto: Tim Björkman

.

Fortsättningen får alltså komma vid ett senare tilfälle…

.

.

Utanför Dunedin ligger en halvö som utgör uppehälle för, förutom får, många vilda djurarter. Här kan man med lite tur se både den vanligare blåa pingvinen (little penguin eller fairy penguin) och den ovanligare hoiho pingvinen (även kallad yellow-eyed penguin). Här finns också en ganska stor koloni sjölejon av arten Hooker's sealion, världens ovanligaste sjölejon, tillsammans med albatrosser (shy, royal och buller's) med vingspann på upp till 3,5 meter.

.

Solen lyste och Sonny rullade grusväg upp och grusväg ned på pingvinjakt. Första stopp blev Sandfly beach. På avstånd verkade stranden till synes tom, fram till att vi nästan trampade på en liten blå pingvin, som satt hopkrupen på stranden helt ensam. Varför han hamnat på vilovägar från resten av flocken är än sålänge oklart.

.

.

25 cm låg och inte speciellt stor i den vida världen. Foto: Tim Björkman

.

Efter det trodde vi bestämt att stranden var tom, tills några stenar längre bort började röra på sig. En grupp på 8-9 hooker's sealion hade tagit sig en tupplur för att återhämta sig från dykarsjuka. Tyvärr var de inte särskilt samarbetsvilliga vad gäller foton, så i sin frustration började Jesper undersöka ett dött sjölejon lite närmare. Nu var det så att det döda sjölejonet bara vilade ögonen, så Jesper hoppade tre meter upp i luften, innan han landade och kunde sätta betryggande meter mellan sig och 400-kilos bjässen.

.

.

"... och han är glad att se dig!" Foto: Tim Björkman

.

Vi kände oss rätt nöjda med våra upptäckter och tänkte vända tillbaka mot bilen när vi stötte ihop med två aussies som stod och pekade upp emot sanddynorna. Efter att ha undersökt vad uppståndelsen handlade om, upptäckte vi två hoiho pingviner som sökt skydd från vinden.

.

.

40 cm hög, ser stackaren åtminstone över sandstormen vid marken. Foto: Tim Björkman

.

Efter ytterligare några mil på grusväg fick vi också syn på albatrosser, antagligen av arten shy (vilken är lite mindre och betydligt vanligare än de andra två). Tyvärr fick jag ingen bild på denna kråka utan ni får nöja er med lite random duche-bilder, vyerna är ju bra i vart fall ;)

Som ett mindre efterskalv landade jag och Jesper i Nya Zeelan. Under landning fick vi rapporter om att Christchurch precis haft ett efterskalv på 5,1 på Richterskalan, det största sedan huvudskalvet som ödelade stadskärnan och tros ha krävt 182 liv, för en dryg månad sedan.

.

Spår av jordbävning undrar ni. F örorterna har klarat sig undan med avslitna ledningar, och nedrasade fasader. Stora delar av staden saknar fortfarande gas- och dricksvattenförsörjning. Men tragedin har inträffat i centrala Christchurch, vilket fortfarande är avspärrat för allmänheten, där hela kvarter ligger i ruiner. Ortsbefolkning pratar om år innan Christchurch återhämtat sig och kanske tio år innan allt är återuppbyggt.

.

Vår kiwi-planering sträckte sig så långt som att vi skulle ta oss till Jail house, ett gammalt fängelse som numer tjänstgör som hostel, i stadens utkanter. Utanför grindarna välkomnades vi av två förbipasserande herrar, som helt sonika hälsade oss välkomna till Christchurch och Nya Zeeland och hade vänligheten att berätta att de spenderat vardera cirka tredjedelen av sina liv bakom samma grindar som vi skulle tillbringa natten (helt sann historia, det fina var att de var så öppenhjärtiga, så trots att det låter som om vi borde sprungit åt andra hållet, så var det tvärtom det trevligaste välkomnandet jag fått i ett nytt land, pluspoäng till Kiwis).

.

.

Hemmastadda måsar på Barks Peninsula. Foto: Tim Björkman

.

Dag ett i Kiwi-land var ämnad åt att hämta vår bokade hyrbil och införskaffa plädar (det har ju nämligen gått och blivit höst på denna sida planeten). Till vårt stora nöje rullar Sonny, vår bil döpt till minne av alla småförbrytare, än så länge (!) utan bekymmer. Dessa ärenden tog sin lilla tid och efter en sväng ut på Banks Peninsula (otroligt vacker) var klockan kväll innan vi lämnade Christchurch.

.

Efter endel mil hittade vi en trevlig liten camping i Glentunnel, mitt ute i ingenstans, där vi slog läger och bäddade ned oss i Sonnys rymliga bagage (det var åtminstone rymligt innan någon bestämde sig för att placera två ryggsäckar och en storhandling där).

.

.

Två (halvt) ofrivilliga campare i Glentunnel.

.

Vattenfall i Peel Wood park. Foto: Tim Björkman

.

Dag två grydde och vi sov. Klockan elva bestämde sig mitt alarm för att ringa (kvar i Aussie-tid) och vi begav oss av längs med the inland scenic road (misstänkt likt tidigare erfarenheter). Vägen tog oss först över ett kullandskap, som sedan övergick till mer regelrätta berg, innan Lake Tekapo (take-a-poo) bredde ut sig som ett gigantiskt blått täcke framför Mount Cook. Efter det blev landskapet återigen plattare och Rohans slätter öppnade sig.

.

.

Kyrka vid Lake Tekapo. Foto: Tim Björkman

.

.

Inspelningsplats för "the plains of Rohan" , första men inte sista gången vi kommer att gå i brödraskapets fotsteg. Foto: Tim Björkman

.

Färden bar vidare genom den pittoreska småbyn Twizel mot vårt mål för kvällen, Oamaru. Väl i Oamaru var hostelen fullbokade eller stängda för kvällen medan campingarna var dyra. Efter ett kortare stopp för pingvin-spoting (de sov nog för natten alternativt befann sig någon annanstans än på järnvägsstationen där vi letade efter dem) och en Angus på Donken (japp, ni läste rätt), bestämde vi oss för att rulla vidare mot Dunedin (klockan var då närmare elva på kvällen). Vi nosade reda på en gratiscamping någon mil innan Dunedin och slog läger bland sanddynorna.

.

Efter ännu en god natts sömn rullade vi in i Dunedin lagom till brunch dagen därpå. Här har vi checkat in på det mysigaste hostelet så långt, Stafford Gables YHA.

.

.

Oamarus järnvägsstation i mörker. Av pingvinerna, inte ett spår! Foto: Tim Björkman

.

.

On the road. Foto: Tim Björkman

.

Man ser sjukt snygg ut på 18 meters djup. Foto: Mattias Lindahl

.

Efter några varma dagar i tropiska Cairns, med först Jakob&Lina och sedan Frida, Nicklas, Sofie och A-C som sällskap, begav vi oss ut på det sista stora äventyret i Aussie-land;  ProDives tre dagar och två nätters live-aboard dyktripp med elva planerad dyk i Stora barriärrevet.

.

Efter att både öron- och väderproblem löst sig (kitade till tänderna med nässpray och hörselgångsvidgande receptbelagda tabletter) begav vi oss ut på Scubapro II, vårt hem under trippen. Vi fann snart att både besättningen och våra medresenärer var en trevlig skara, speciellt våra dive buddies Mattias, Sonya, Lisa-Marie och inte minst Bill, ni är störtsköna!

.

Reven och dyksajterna var överlag helt enkelt fantastiska och vi bekantade oss med bland annat;

.

Blacktip reef sharks (en lite mindre haj som vanligtvis inte blir större än 1,80 m)

Whitetip reef sharks (har vita istället för svarta fläckar på yttre fenan och ja, de kommer definitivt så nära så att du kan se fläckarna)

Gray ref sharks (både större och såg i allmänhet hungrigare ut än sina mindre kusiner, vi var lite mindre kaxiga när vi hade dem cirkulerande kring oss under nedstigningen på andra nattdyket)

Green Turtles (de flesta 50-70 cm stora, undantaget en sovande bjässe under andra nattdyket som utan att överdriva mätte 1,40 - 1,60m)

Anemone fishes (aka Clown fishes eller Nemos, lätt en av de aggresivaste fiskarna vi träffat på, tur då att de sällan blir större än 5 - 6 cm)

Lionfishes (en fiskfamilj med extremt roligt utseende och spröt åt alla håll och kanter)

Red Basses (fiskar som är aktiva på natten och använder dykarlamporna till att jaga paralyserade fiskar, vilka blivit bländade av ljuset)

Giant Morays (jätten bland ålsläktet, denna mätte 1,70 - 1,90m)

.

Trigger fishes, barracudor (0,80 - 1,20m), pufferfishes, boxfishes, parrot fishes, unicorn fishes och mycket mycket mer gjorde också oss sällskap.

.

.

En förbisimmande Green turtle, modell mindre, här påväg mot ytan för att hämta andan. Foto: Mattias Lindahl

.

Alla dyk var något utöver det vanliga, men speciellt kommer jag ta med mig det första nattdyket, när Jesper och jag var först i och såg från båten hur hajarna cirkulerade under oss. Även om 99,9% av alla hajar är ofarliga, så finns det en instinkt som får en att hoppa i med viss motvilja.

.

Ett stort plus till ProDive som bjöd (eller ja, bjöd och bjöd det kostade 545 $) på en fantastisk tripp. Speciellt tack till kocken Kris som bjöd på mycket god mat och många ännu godare skratt).

.

Våra farhågor var befogade och efter att vi återvänt från övärlden hade fortfarande inte vägarna upp till Cairns öppnat. Många var de som vände söder över för att fånga alternativa flighter eller återse solen. I Townswill och norr därom stod fortfarande regnet som spön i backen. Men vi hade ett hopp. Två riktiga överlevare, äventyrare av rang och cowboys of the outback, Jakob och Lina, på väg mot  vår destination i deras Hyundai Getz.

.

Tillsammans planerade vi för att göra en manöver vänster, kring de översvämmade kustområdena (det ska tilläggas att det översvämmade områdets peak-arial uppgick till samma storlek som Frankrikes och Tysklands gemensamma). Vi visste att inlandsvägarna inte riktigt höll samma kvalité som kustvägarna, så vi förberedde oss på en lång resa och en lång resa blev det.

.

Till Townswill var kustvägarna öppna och hoppet om att nå Cairns höjdes successivt. Nu var det så att något onda föraningar började komma krypande då regnet stod som spön i backen i Townswill. Efter en drive-by på en turistinformation för att kontrollera vägarnas status fick vi reda på att endast en inlandsväg var öppen, men att ingen var säker på om denna skulle klara nuvarande regnfall.

.

Detta kunde bemötas på två sätt, avvakta och kontrollera vägarnas status när regnet slutat (om det nu fanns något slut) eller chansa på att hinna över innan vattnet nått flodsystemet. Givetvis chansade vi! I början var vägarna bra och regnet nästintill frånvarande. Efter ett kort stopp i en outback-håla av klass fortsatte vi mot nästa korsning (!) och även nästa stopp, en bensinmack, 20 mil bort.

.

Vägarna blev sämre, road trainsen större (lastbils karavaner) och antalet gånger "Road House" yttrades i bilen fler. Sen kom regnet. Och ja vad ska man säga, det regnade så att vi vart nära att stanna och sätta på våtdräkterna. Nästa överraskning kom 20 mil efter förra stoppet, vägen in till bensinmacken var översvämmad. "Jahaja" tänker ni, "det var väl inte så farligt, nästa bensinmack ligger väl kring kröken". Men, nej, så fungerar det inte i the great Outback. Nästa tillfälle att införskaffa bensin lokaliserades snart 25 mil från bilens dåvarande position.

.

Med ännu ondare föraningar hade vi inget annat val än att fortsätta och be vad nu folk brukar be till. Mörkret kom och med det kommer också risken att bli hoppad av elaka kängrur som tycker att billyktor är väldigt intressanta företeelser. Vi tyckte dock att inte ens känguru med snorkel kunde hoppa omkring i detta vansinnes-regn.

.

Milen gick, mörkret tilltog och slutligen tändes bensinlampan, efter långa diskussioner om hur långt man kommer på reservtanken och på hur mycket en fullastad Hyundai Getz egentligen drar kom vi ganska snart fram till att vår chans att nå nästa bensinmack var ungefär lika stor som vårt intresse för att bli överkörda av ett road train. Efter en halvtimme i mörker på en parkeingsficka, kom räddningen iform av en Aussie med en tiolitersdunk bensin. Vi tackade och tyckte återigen att våra chanser att nå Cairns var goda.

.

Ett problem som vi dock befarade, skulle kunna uppstå var att bensinmacken ifråga skulle vara stängd. Klockan hade passerat nio på kvällen och i Australien har de inte kommit på den här lösningen med självservice på bensinmackar. Lyckan log dock mot oss ännu en gång och ett eftersläntrare biträde på macken hade dröjt sig kvar en halvtimme efter stängning och slog på pumparna åt oss.

.

Men med en positiv vändning kom också en negativ. Det snälla biträdet meddelade oss försiktigt att vägen var översvämmad 14 km längre fram och att den var stängd, alternativt snart skulle stängas. Våra nerver fick sig alltså ytterligare en omgång och vi insåg att chansen att nå Cairns under kvällen nu ändå var bortspolad. Vi ringde upp vårt hostel i Cairns som var så hövliga att ge oss pengarna tillbaka och förberedde oss på en natt i bilen (genom att inhandla mat, godis och kola på bensinmacken).

.

Vi var ju givetvis tvungna att pröva vår lycka en gång till även om hoppet var ringa. Framme vid den beskrivna platsen stod en bro stadigt under en strid ström av vattten. Nu är det ju så att bilen innehöll två Väg- och Vatten studenter så utförliga och väl beprövade mätningar och beräkningar genomfördes. Resultatet var entydigt; bron har minst 30 cm vatten ovanför vägbanans nivå, getzens markfrigång är inte tillräcklig men å andra sidan så borde luftintaget klara sig, sidotrycket är inte tillräckligt stort för att inverka annat än på styrningen, avrinningsberäkningar tillade att vattennivån högst troligen kommer stiga. Efter diverse snabbt ihopknåpade sannolikhetsberäkningar vart resultatet att det går… nog. Rekommenderade åtgärder blev därför; kör! med lagom mycket gas (stannar vi i strömmen är det kört, men kör vi för fort kommer för mycket vatten skölja upp i motorn).

.

Nu var det så att oförutsedda företeelser (grenar och bråte som sköljts upp på vägbanan) gjorde omständigheterna än värre. Jakob, tillsammans med Co-drivern Lina visade dock god rutin och trots lite småtjutande från Getzen kom vi över.

.

Efter än fler timmar i bil nådde vi Cairns klockan 02.00 på natten, efter nära 19 timmars resa och checkade in hos en förvånad receptionist, som undrade hur vi hade tagit oss dit. "Rutin" svarade vi och slockande utmattade i våra sängar, så fort vi satt ner ryggsäckarna.

.

I Cairns har det blivit många äventyr och gamla och nya bekantskaper har stiftats. En tripp ut på Stora Barriärrevet har också genomförts, men det tar vi mer om en annan gång.

.

För videon över spektaklet se Jakobs & Linas blogg!

Den australiensiska landsbyggden breder ut sig, längs landsvägen far en och annan långtradare förbi. Landsskapet omkring utgörs mest av åkrar , lite längre bort går några kor och betar. Vi sitter på byns enda bensinmack, vilken också inhyser ett vägkök. Osen från gammal frityr sätter sin prägel på stället. Några ortsbor sitter i ett hörn och diskuterar samma saker som de gör varje dag; vädret, det höjda bensinpriset och regeringens förehavanden. Det finns ingen oro dem emellan, de är likgiltliga över vardagens besvär och vad morgondagen har i sitt sköte. Men att klaga lättar ju trots allt hjärtat, mer behövs inte.