christchurch - quakes and inmates
Som ett mindre efterskalv landade jag och Jesper i Nya Zeelan. Under landning fick vi rapporter om att Christchurch precis haft ett efterskalv på 5,1 på Richterskalan, det största sedan huvudskalvet som ödelade stadskärnan och tros ha krävt 182 liv, för en dryg månad sedan.
.
Spår av jordbävning undrar ni. F örorterna har klarat sig undan med avslitna ledningar, och nedrasade fasader. Stora delar av staden saknar fortfarande gas- och dricksvattenförsörjning. Men tragedin har inträffat i centrala Christchurch, vilket fortfarande är avspärrat för allmänheten, där hela kvarter ligger i ruiner. Ortsbefolkning pratar om år innan Christchurch återhämtat sig och kanske tio år innan allt är återuppbyggt.
.
Vår kiwi-planering sträckte sig så långt som att vi skulle ta oss till Jail house, ett gammalt fängelse som numer tjänstgör som hostel, i stadens utkanter. Utanför grindarna välkomnades vi av två förbipasserande herrar, som helt sonika hälsade oss välkomna till Christchurch och Nya Zeeland och hade vänligheten att berätta att de spenderat vardera cirka tredjedelen av sina liv bakom samma grindar som vi skulle tillbringa natten (helt sann historia, det fina var att de var så öppenhjärtiga, så trots att det låter som om vi borde sprungit åt andra hållet, så var det tvärtom det trevligaste välkomnandet jag fått i ett nytt land, pluspoäng till Kiwis).
.
.
Hemmastadda måsar på Barks Peninsula. Foto: Tim Björkman
.
Dag ett i Kiwi-land var ämnad åt att hämta vår bokade hyrbil och införskaffa plädar (det har ju nämligen gått och blivit höst på denna sida planeten). Till vårt stora nöje rullar Sonny, vår bil döpt till minne av alla småförbrytare, än så länge (!) utan bekymmer. Dessa ärenden tog sin lilla tid och efter en sväng ut på Banks Peninsula (otroligt vacker) var klockan kväll innan vi lämnade Christchurch.
.
Efter endel mil hittade vi en trevlig liten camping i Glentunnel, mitt ute i ingenstans, där vi slog läger och bäddade ned oss i Sonnys rymliga bagage (det var åtminstone rymligt innan någon bestämde sig för att placera två ryggsäckar och en storhandling där).
.
.
Två (halvt) ofrivilliga campare i Glentunnel.
.
Vattenfall i Peel Wood park. Foto: Tim Björkman
.
Dag två grydde och vi sov. Klockan elva bestämde sig mitt alarm för att ringa (kvar i Aussie-tid) och vi begav oss av längs med the inland scenic road (misstänkt likt tidigare erfarenheter). Vägen tog oss först över ett kullandskap, som sedan övergick till mer regelrätta berg, innan Lake Tekapo (take-a-poo) bredde ut sig som ett gigantiskt blått täcke framför Mount Cook. Efter det blev landskapet återigen plattare och Rohans slätter öppnade sig.
.
.
Kyrka vid Lake Tekapo. Foto: Tim Björkman
.
.
Inspelningsplats för "the plains of Rohan" , första men inte sista gången vi kommer att gå i brödraskapets fotsteg. Foto: Tim Björkman
.
Färden bar vidare genom den pittoreska småbyn Twizel mot vårt mål för kvällen, Oamaru. Väl i Oamaru var hostelen fullbokade eller stängda för kvällen medan campingarna var dyra. Efter ett kortare stopp för pingvin-spoting (de sov nog för natten alternativt befann sig någon annanstans än på järnvägsstationen där vi letade efter dem) och en Angus på Donken (japp, ni läste rätt), bestämde vi oss för att rulla vidare mot Dunedin (klockan var då närmare elva på kvällen). Vi nosade reda på en gratiscamping någon mil innan Dunedin och slog läger bland sanddynorna.
.
Efter ännu en god natts sömn rullade vi in i Dunedin lagom till brunch dagen därpå. Här har vi checkat in på det mysigaste hostelet så långt, Stafford Gables YHA.
.
.
Oamarus järnvägsstation i mörker. Av pingvinerna, inte ett spår! Foto: Tim Björkman
.
.
On the road. Foto: Tim Björkman
