life in a bag

Den australiensiska landsbyggden breder ut sig, längs landsvägen far en och annan långtradare förbi. Landsskapet omkring utgörs mest av åkrar , lite längre bort går några kor och betar. Vi sitter på byns enda bensinmack, vilken också inhyser ett vägkök. Osen från gammal frityr sätter sin prägel på stället. Några ortsbor sitter i ett hörn och diskuterar samma saker som de gör varje dag; vädret, det höjda bensinpriset och regeringens förehavanden. Det finns ingen oro dem emellan, de är likgiltliga över vardagens besvär och vad morgondagen har i sitt sköte. Men att klaga lättar ju trots allt hjärtat, mer behövs inte.

Luften utanför dallrar av värme trots att klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Bredvid bensinmacken ligger byns slitna motell, antagligen endast bebott av ensamma chaufförer till de lastbilar som inte sällan kommer rullande. Lastbilschaufförer som lever livet bakom ratten och på sunkna motellrum, vars vardag det gått slentrian i för länge sedan. Men det gör dem inget, de tar en kärlekslös korv med bröd till och ser likgiltligt på medan livet passerar förbi i 80 knyck.
Tvärs över gatan klipper en man i bar överkropp, gräset. Hans stor vita mage vittnar om allt för många öl och på att det var allt för länge sedan han klippte gräset. Hans snart sönderfallna hus är inget tecken på fattigdom, utan på likgiltlighet.
På gräsmatten bredvid sitter två män och dricker kaffe. Den ena har långt grått ovårdat skägg och en lössittande tröja som räcker honom ned till knäna. Han dricker kaffet rakt ur kannan. En skylt som sitter uppsatt på tomten, så att den kanske eller kanske inte, syns ut mot vägen läser; ”Jesus is the lord of this country”. De båda männen för en lång, osammanhängande konversation om existens samtidigt som Elvis sydstatsamerikanska röst stömmar ut ur två högtalare i en annan del av trädgården. En granne promenerar förbi och blir snabbt inropad och välkommen att slå sig ned. Nykomlingen slår upp en ljummen kopp kaffe åt sig, men inget sägs männen emellna, inget behöver sägas. De vet redan att de är likgiltliga.
Stämningen i den lilla australiensiska byn är som hämtad från en trött amerikansk småstad i sydstaterna, som man sett i någon film. Människorna här är likgiltliga, men missförstå inte mina ord som förakt. För även om jag idag har svårt att förstå likgiltligheten, hoppas jag en dag också kunna finna den ro som människorna här verkar bära på.

 

Har nu tagit oss till Byron Bay. Sitter på Art Factory Lodge nu och har bara hunnit känna på den lilla staden. Tänkte först skriva lite om våra sista dagar i Sydney.

I torsdags blev det trots allt en utflykt till Bondi Beach, vi var ju i synomsist tvugna att ta reda på vad all uppståndelse handlade om. Såhär i efterhand kan vi konstatera att lillebror Manly Beach var betydligt mysigare, men strand som strand (enligt mig i vart fall, jag tycker inte om sanden ändå, seriöst den är överallt!).

På torsdagkvällen vart jag trött på storstan och ringde därför den lokala guiden för att boka en tripp till Blue Mountain. Att klockan var halv tio på kvällen, och att jag inte var kvar i Thailand där ingen har ett liv, utan jobbar hela tiden slog mig först när killen som svara satt och drack öl (ingen överaskning där). Men han var lika glad för det och lovade fixa med oss på morgondagens tur.
Efter att ha blivit upplockade, något outsövda, klockan 07.00 av en gladhågsen och skämtlysten australienare uppvuxen i Blue Mountain, bar resan av ut mot naturreservatet och det gamla aborigintillhållet, tillsammans med ett gäng andra minst lika sömntörstande backpackers. Förtsta stopp var några ängar i utkanten av reservatet där en flock kängrur brukade hålla till. Någon flock såg vi inte, men väl ett kängrupar med unge som ställde upp på foto.

Sydney! Om Canberra är hjärnan och Melbourne är lungorna, är Sydney Australiens hjärta, eller åtminstone puls. Det spelar ingen roll om det är söndag förmiddag eller fredag kväll, det finns alltid krogar, barer och klubbar öppna.

Efter  att ett ruskigt oväder hemsökt Sydney när vi hade planerat att landa fick vi spendera ungefär 90 minuter hängande på 10 000 meters höjd ovanför staden. Efter att fått sällskap med ett antal andra flygplan som också cirkulerade ovanför Sydney tyckte nog flygledningen att det började bli lite väl crowded där uppe (eller om bränslet började sina), så de tog ned oss genom ovädret för landning. Efter lite guppande när vi flög igenom själva ovädret blev det bättre på lägre höjd och det var snarare så att man undrade varför de egentligen tyckte att vi skulle cirkulera där uppe från början.
Sydney är i vart fall en underbar stad och jag har kommit på mig själv med att redan ta för givet de fördelarna som det är att vara i ett västerländskt och engelskspråkigt land. Vad har vi då spenderat vår tid med här, förutom att gå vilse i ”dimman” ett par kvällar, som ärligt talat måste varit värre än dimman i Lübeck och ”the London fogg” tillsammans, så har vi så klart sett Operahuset. Vi har spenderat en dag på Manlybeach (jodå det var sol och Bondibeach är förövrigt för töntar), träffat nya vänner (vilka vi funderar att haka på ut till Whitsundays) och diskuterat gamla saker, sett och blivit konfunderade över ”the Black Swan” på bio (Nathalie Portman borde få in Oscar för rollen), träffat ett gäng brittiskor från Manchester som inte visste vilka Strokes eller Joy Division var (skämmes ta mej fan!) och tillsist har vi hunnit med ett besök på Sydneys botaniska trädgård och sett ganska många djurarter som vi aldrig tidigare haft nöjet att träffa (bla kiwifågeln, kakaduor och flygande rävar).
That’s it so far. Ett par dagar till så kan vi Sydney och gör som otaligt antal backpackers före oss och tar sikte mot surfingsmeckat Byron Bay.

 

Vår lilla resa har fört oss till handelsmetropolen med en av världens största hamnar, världsstaden Singapore (som också är namnet på ö-nationen). För den är verkligen det, en världsstad. Här finns människor från världens alla hörn och av landets 5 miljoner invånare är nästan hälften utlänningar. Detta märks genomgående i staden, här hittar du allt från inrökta kinesiska källarrestauranger, svettiga indiska food-schack till brittiska gourmérestauranger, här kan du hitta China Town och Little India, Universal Studios, Casinon, Shoppingcentrum i massor, världsberömda Raffles Hotell, Singapore Formel-1, Singapore Flyer (något större än ekorrhjulet de skruvade upp i GBG), den fullkomligt sanslösa låtsas-ön Sentosa Island och mycket mycket mer. Officiella språk är engelska (vilket i stort sett alla talar flytande som första eller andra språk), mandarin och malay.

Vår torn-dag började med att vi försov oss, missade frukosten och fick ta taxi för hela 20 sek till KLCC och Petronas Twin Tower. Efter rekommendationer från Lonely Planet så skulle the skybridge vara värt ett besök. Efter cirka 107 minuter och 38 sekunders köande fick vi två åtråvärda biljetter till touren. Men nej, det var inte värt det och Lonely planets Malaysia, Singapore & Brunei guides förtroende sjönk som Jesper med ett femkilos viktbält i sötvatten. Guiden för Thailand var ju värd vartenda baht, men antar att olika författare har olika "bra" fingertoppskänsla för vad VI vill ha!

Poolvyn från mitt och Japps hotell i Kuala Lumpur. Budjetten sprack lite, men vi skyller på att vi nästan blev rånade av 20-talet uteliggare nere vid Puduraya Busstation, vilken i ett tidigt stadie omnämndes som Pad Thai, innan vi riktigt fått kläm på vad den egentligen hette och senare försvann spårlöst... jag lovar den finns inte kvar eller åtminstone inte där den borde ligga. I vart fall blev det till att hosta upp förfärliga 200 sek per natt och person på Radius Internationell Hotell, men med tanke på att vi faktiskt inte blev rånade kanske man kan räkna det som ett plus...

Thailandsvistelsen börjar gå mot vägsände och vi ser fram emot att besöka tre världsstäder på en vecka. På söndag flyger vi till Kuala Lumpur, därifrån tar vi oss till Singapore för att sedan flyga till Sydney. Thailand har visat att det fortfarande har äkthet att bjuda på, även om den blivit ganska hårt naggad i kanten. Åtminstone här nere i söder. Tao var den största överaskningen. Dykningen, hänget och vännerna på Ban's kommer finnas kvar långt efter denna resan är över.

Phi Phi Island, myten, legenden. Sen Leo i the Beach, rökte sin första joint här har backpackers vallfärdat för att finna paradiset. Tyvärr är sjunger paradiset på sina sista rader. Endast två timmar bort från stinkande Phuket [phuck:it], gör att skrikande charterturister, galna japaner och partysvenskar numer invaderar ön. Trots detta finns öns själ där om man tar sig tid att gräva lite.

Alla som varit i Thailand och velat förflytta sig från punkt A till punkt B, då avståndet mellan punkt A och punkt B är längre än från hotellet till poolen till stranden till restaurangen, har antagligen råkat ut för såkallade joint tickets. Biljetter som är till för backpackers och "äventyrligare" charterturister vilka kombinerar olika företag och färdsätt. Dessa biljetter tar en förvisso från punkt A till punkt B, men inte utan att först gjort fullt nödvändiga (åtminstone enligt thailändarna) stopp på punkt C, D, E, F och G.

Tao sägs vara en av de senast ettablerade resemålen för backpackers och det märks på många sätt. Den ligger ungefär två timmars båtfärd från den betydligt stökigare storebrodern, Phangan. Ön har sitt hjärta i dykningen och utfärdar flest dykcertifikat i världen. Efter goda rekommendationer bokade såklart Japps och jag in oss på Open Water kursen på Ban's. På Tao gjordes många nya upptäckter och vi hittade både nya och gamla vänner. Efter OW var det inget att tveka på, vi ville ha mer. Så i våra väskor ligger nu, efter fantastiska djupdyk och nattdyk under en vecka ett varsitt av PADI:s Advance OW certifikat.