an insight from the australian countryside

Den australiensiska landsbyggden breder ut sig, längs landsvägen far en och annan långtradare förbi. Landsskapet omkring utgörs mest av åkrar , lite längre bort går några kor och betar. Vi sitter på byns enda bensinmack, vilken också inhyser ett vägkök. Osen från gammal frityr sätter sin prägel på stället. Några ortsbor sitter i ett hörn och diskuterar samma saker som de gör varje dag; vädret, det höjda bensinpriset och regeringens förehavanden. Det finns ingen oro dem emellan, de är likgiltliga över vardagens besvär och vad morgondagen har i sitt sköte. Men att klaga lättar ju trots allt hjärtat, mer behövs inte.

.
Luften utanför dallrar av värme trots att klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Bredvid bensinmacken ligger byns slitna motell, antagligen endast bebott av ensamma chaufförer till de lastbilar som inte sällan kommer rullande. Lastbilschaufförer som lever livet bakom ratten och på sunkna motellrum, vars vardag det gått slentrian i för länge sedan. Men det gör dem inget, de tar en kärlekslös korv med bröd till och ser likgiltligt på medan livet passerar förbi i 80 knyck.
.
Tvärs över gatan klipper en man i bar överkropp, gräset. Hans stor vita mage vittnar om allt för många öl och på att det var allt för länge sedan han klippte gräset. Hans snart sönderfallna hus är inget tecken på fattigdom, utan på likgiltlighet.
.
På gräsmatten bredvid sitter två män och dricker kaffe. Den ena har långt grått ovårdat skägg och en lössittande tröja som räcker honom ned till knäna. Han dricker kaffet rakt ur kannan. En skylt som sitter uppsatt på tomten, så att den kanske eller kanske inte, syns ut mot vägen läser; ”Jesus is the lord of this country”. De båda männen för en lång, osammanhängande konversation om existens samtidigt som Elvis sydstatsamerikanska röst stömmar ut ur två högtalare i en annan del av trädgården. En granne promenerar förbi och blir snabbt inropad och välkommen att slå sig ned. Nykomlingen slår upp en ljummen kopp kaffe åt sig, men inget sägs männen emellna, inget behöver sägas. De vet redan att de är likgiltliga.
.
Stämningen i den lilla australiensiska byn är som hämtad från en trött amerikansk småstad i sydstaterna, som man sett i någon film. Människorna här är likgiltliga, men missförstå inte mina ord som förakt. För även om jag idag har svårt att förstå likgiltligheten, hoppas jag en dag också kunna finna den ro som människorna här verkar bära på.
.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0