life in a bag

.

Våra farhågor var befogade och efter att vi återvänt från övärlden hade fortfarande inte vägarna upp till Cairns öppnat. Många var de som vände söder över för att fånga alternativa flighter eller återse solen. I Townswill och norr därom stod fortfarande regnet som spön i backen. Men vi hade ett hopp. Två riktiga överlevare, äventyrare av rang och cowboys of the outback, Jakob och Lina, på väg mot  vår destination i deras Hyundai Getz.

.

Tillsammans planerade vi för att göra en manöver vänster, kring de översvämmade kustområdena (det ska tilläggas att det översvämmade områdets peak-arial uppgick till samma storlek som Frankrikes och Tysklands gemensamma). Vi visste att inlandsvägarna inte riktigt höll samma kvalité som kustvägarna, så vi förberedde oss på en lång resa och en lång resa blev det.

.

Till Townswill var kustvägarna öppna och hoppet om att nå Cairns höjdes successivt. Nu var det så att något onda föraningar började komma krypande då regnet stod som spön i backen i Townswill. Efter en drive-by på en turistinformation för att kontrollera vägarnas status fick vi reda på att endast en inlandsväg var öppen, men att ingen var säker på om denna skulle klara nuvarande regnfall.

.

Detta kunde bemötas på två sätt, avvakta och kontrollera vägarnas status när regnet slutat (om det nu fanns något slut) eller chansa på att hinna över innan vattnet nått flodsystemet. Givetvis chansade vi! I början var vägarna bra och regnet nästintill frånvarande. Efter ett kort stopp i en outback-håla av klass fortsatte vi mot nästa korsning (!) och även nästa stopp, en bensinmack, 20 mil bort.

.

Vägarna blev sämre, road trainsen större (lastbils karavaner) och antalet gånger "Road House" yttrades i bilen fler. Sen kom regnet. Och ja vad ska man säga, det regnade så att vi vart nära att stanna och sätta på våtdräkterna. Nästa överraskning kom 20 mil efter förra stoppet, vägen in till bensinmacken var översvämmad. "Jahaja" tänker ni, "det var väl inte så farligt, nästa bensinmack ligger väl kring kröken". Men, nej, så fungerar det inte i the great Outback. Nästa tillfälle att införskaffa bensin lokaliserades snart 25 mil från bilens dåvarande position.

.

Med ännu ondare föraningar hade vi inget annat val än att fortsätta och be vad nu folk brukar be till. Mörkret kom och med det kommer också risken att bli hoppad av elaka kängrur som tycker att billyktor är väldigt intressanta företeelser. Vi tyckte dock att inte ens känguru med snorkel kunde hoppa omkring i detta vansinnes-regn.

.

Milen gick, mörkret tilltog och slutligen tändes bensinlampan, efter långa diskussioner om hur långt man kommer på reservtanken och på hur mycket en fullastad Hyundai Getz egentligen drar kom vi ganska snart fram till att vår chans att nå nästa bensinmack var ungefär lika stor som vårt intresse för att bli överkörda av ett road train. Efter en halvtimme i mörker på en parkeingsficka, kom räddningen iform av en Aussie med en tiolitersdunk bensin. Vi tackade och tyckte återigen att våra chanser att nå Cairns var goda.

.

Ett problem som vi dock befarade, skulle kunna uppstå var att bensinmacken ifråga skulle vara stängd. Klockan hade passerat nio på kvällen och i Australien har de inte kommit på den här lösningen med självservice på bensinmackar. Lyckan log dock mot oss ännu en gång och ett eftersläntrare biträde på macken hade dröjt sig kvar en halvtimme efter stängning och slog på pumparna åt oss.

.

Men med en positiv vändning kom också en negativ. Det snälla biträdet meddelade oss försiktigt att vägen var översvämmad 14 km längre fram och att den var stängd, alternativt snart skulle stängas. Våra nerver fick sig alltså ytterligare en omgång och vi insåg att chansen att nå Cairns under kvällen nu ändå var bortspolad. Vi ringde upp vårt hostel i Cairns som var så hövliga att ge oss pengarna tillbaka och förberedde oss på en natt i bilen (genom att inhandla mat, godis och kola på bensinmacken).

.

Vi var ju givetvis tvungna att pröva vår lycka en gång till även om hoppet var ringa. Framme vid den beskrivna platsen stod en bro stadigt under en strid ström av vattten. Nu är det ju så att bilen innehöll två Väg- och Vatten studenter så utförliga och väl beprövade mätningar och beräkningar genomfördes. Resultatet var entydigt; bron har minst 30 cm vatten ovanför vägbanans nivå, getzens markfrigång är inte tillräcklig men å andra sidan så borde luftintaget klara sig, sidotrycket är inte tillräckligt stort för att inverka annat än på styrningen, avrinningsberäkningar tillade att vattennivån högst troligen kommer stiga. Efter diverse snabbt ihopknåpade sannolikhetsberäkningar vart resultatet att det går… nog. Rekommenderade åtgärder blev därför; kör! med lagom mycket gas (stannar vi i strömmen är det kört, men kör vi för fort kommer för mycket vatten skölja upp i motorn).

.

Nu var det så att oförutsedda företeelser (grenar och bråte som sköljts upp på vägbanan) gjorde omständigheterna än värre. Jakob, tillsammans med Co-drivern Lina visade dock god rutin och trots lite småtjutande från Getzen kom vi över.

.

Efter än fler timmar i bil nådde vi Cairns klockan 02.00 på natten, efter nära 19 timmars resa och checkade in hos en förvånad receptionist, som undrade hur vi hade tagit oss dit. "Rutin" svarade vi och slockande utmattade i våra sängar, så fort vi satt ner ryggsäckarna.

.

I Cairns har det blivit många äventyr och gamla och nya bekantskaper har stiftats. En tripp ut på Stora Barriärrevet har också genomförts, men det tar vi mer om en annan gång.

.

För videon över spektaklet se Jakobs & Linas blogg!