life in a bag

Det är svårt att sätta fingret på Byron Bay, surfingmekkat där alltid en våg bryter (ett resultat av att de olika stränderna ligger i olika väderstreck). Du kan promenera storgatan upp och ned på en kvart i den lilla småstaden med inte fler än 5000 invånare. Utmed gatan hittar du alltid en mängd gatumusikanter som sätter stämningen. Det hänger någon slags ”vi bryr oss inte känsla” i luften. Men kontrasterna är stora, i ena ändan av gatan hittar du Cheeky Monkeys som osar av fylla och köttmarknaden kan jämföras med Aiya Napa. I andra ändan hittar du stranden och det klassiska Beach Hotel som det kostar en förmögenhet att bo på. Men känslan är att ingen av de hårt pådrivande komerciella krafterna tillåtits styra småstaden som tillskillnad från Surfers Paradise, en och en halv timme norrut längs kusten, har kvar sin själ. Byron Bay lever fortfarande surfardrömmen.

.

En vecka i Byron Bay var grym, även om det började med feber och en högst osammarbetsvillig hals. Men efter ett par dagar i sjuksängen var jag tillbaka på benen. De första dagarna tillbringade vi ute på Arts Factory, tio minuters vandring från samhället. Antalet Hippies på Hostelet, märkte vi snart, överstegs enbart av antalet jointar och haschpipor. Även om jag hoppas att jag öppensinnad mot människor som vill leva sitt liv på ett annat sätt än jag, så var detta inget vidare. Att försöka föra en konversation vid frukosten i det gemensamma köket, med en fortfarande stenad kille, med skägg ned till naveln och en skitig truckerkeps på sned, som inte kommer ihåg de fyra senaste åren av sitt liv, blir inte så fruktansvärt intressant i längden.

.

.

.

Vi flyttade istället in till YHA i centrala Byron, om det nu kan sägas finnas något centrum i byhålan, och bytte Hippies mot Skandinaver i allmänhet och svenskar i synnerhet. Att vara i Byron utan att surfa är som att vara i tomteland utan att dra tomtefar i skägget, så givetvis tog vi våra första surflektioner.  Med Blackdog Surfing har vi under veckan i Byron, paddlat oss blåa för att fånga vågorna och nog har vi lärt oss en hel del.

.

.

.