poor knight's islands
Fyra miljoner år unga ryolit-klippor, förr en vulkan, som redan håller på att försvinna i havet. Poor Knight's Islands är en ung ögrupp utanför Nya Zeeländska nordöns östkust och vida känd för sitt marina liv. Tackvare det sydliga läget finns här alla de marina arter som förväntas hittas i kallare vatten, samtidigt som den varma Öst-australiensiska-strömmen, EAC (East Australian Current eller som man kallar den i NZ, East-Auckland-Current) gör att man även hittar tropiskt marint liv.
.
Dive siten Blue Maomao Archway anses som en av de bästa i världen och det var dit färden gick, för ett av de två dyken som var planerad kring ögruppen. Och ja, en vackrare dive site är svårt att föreställa sig, dessutom hjälpte ju en sikt på 30 meter till vässentligt. Archwayn som kan beskrivas som en halvgrotta, är endast tillgänglig för dykare vid högvatten eller under en stor stenbumling som blockerar ingången. Väl förbi stenen öppnar sig valvet och solljus strålar ned genom öppningar upp mot himlen. Tillsammans med väldiga fiskstim mot de färgglada men kala ryolit-klipporna blir detta en upplevelse utöver det vanliga.
.
Lite smått lyrisk över detta sammanfattar jag senaste veckan;
Rotorua - ruttna ägg och maoris.
Hobbiton - vart fan är alla hober?
Whangarei - här kan man va!
Bay if Islands - kayak, sol och godzillor.
Auckland - vart fan kom alla asiater ifrån!?
.
Hemåt, framåt, uppåt!
.
.
Bland mangroove-träden, Bay of Islands. Foto: Tim Björkman
.
.
Foto: Tim Björkman
.
.
Poor Knight's Islands i bakgrunden. Foto: Tim Björkman
.
at the slopes of mount doom
.
.
Satelit över Mt Ngauruhoe och Mt Tongariro. Källa: Google Maps
.
Färden börjar lida mot det ofrånkomliga slutet. En lite märklig känsla och en ganska ovälkommen förändring av livsstil, även om det ska bli kul att återse familj och vänner.
.
För att få in den riktiga känslan av att slutet är nära (som om inte bungyn var nog), styrde vi kosan mot Tongariro National Park för att gå "the Tongariro Crossing". Den 19 km långa dagsturen har en högsta punkt på 1886 möh (startpunkt på omkring 1000 möh), med chans på att bestiga Mount Ngauruhoe, är nämligen mer känt som Mount Doom. Hela nationalparken utgjorde inspelningsplatser för Mordor, i Sagan om ringen-filmerna och det var upp längs Mt Ngauruhoes sluttningar som Frodo och Sam kämpade sig för att en gång för alla förstöra härskarringen, när allt hopp var ute.
.
Även om det enbart är en dagstur, utgör den höga altituden ofta ett problem för att ta sig över det aktiva vulkan-massivet. Väderförhållanden är lömska och förändras snabbt, samtidigt som snö är inte ovanligt året runt.
.
En tidig morgon (05.00) bjöd på moln, men vi var lovade sol lagom till ankomst. Och visst, vi tog våra första stapplande steg in i Mordor under en, något stämmningsdödande, klarblå himmel. Efter ungefär 1,5 timmars promenad var vi uppe på sadeln som binder samman Mt Ngauruhoes med Mt Tongariro. Här blev det dags för det avgörande beslutet angående bestigningen av Mt Ngauruhoe, en drygt tre timmar lång side track. Vädret såg okej ut, så jag lämnade all packning, förutom en banan, vatten, ipod för fotografering och en mobiltelefon, vid foten och begav mig småjoggande av rakt upp för sluttningarna.
.
På 1700 meters höjd börjar man faktiskt märka att återhämtningen inte är riktigt den samma som på havsnivå (eller möjligen om det faktum att träningen varit lite underprioriterad under resan spelade in), vilket ledde till att joggningen snart gick över till gång. Sluttningen tilltog och gången övergick snart till regelrätt gollum-stil (krypande på alla fyra). Nu vet jag hur Frodo och Sam kände sig, och utan Lembas med blott en banan till föda. Jag tog mig i vart fall upp till kraterns nedre kant, innan jag det slog mig att jag glömt ringen och var tvungen att vända, drygt 2100 meter över havet.
.
På väg ner rullade moln in kring bergsidorna och jag var glad att jag tagit mig ner en bra bit. Efter att ha hämtat packningen blev det en timmes joggande för att komma ifatt mitt vandringssällskap och vädret hade då förändrat sig från strålande solsken till gråsvarta skyar med dimma.
.
Stora delar av vandringen var helt fantastisk och en helt annan upplevelse än Milford Track. Hela färden slingrar sig genom ett aktivt vulkanområde med stor övrig geotermisk aktivitet, fantastiska vyer och unika sjöar. Doften av sulfit (vilket kan beskrivas som osen av ruttna ägg) understryker bara faktumet att detta är ett geotermiskt aktivt område (med över 100 utbrott de senaste 100 åren, varav det senaste 1977). "The Best Day Walk in the World", ja kanske...
.
Ringen då? Jo vi bestämde oss för att behålla den, kan visa sig komma till nytta vid exempelvis äppelpallning längs vägarna, under den sista veckan på detta äventyret.
.
.
Höst i Mordor, något trevligare än på film. Foto: Tim Björkman
.
.
"Seriöst grabbar! Har någon sett ringen, jag la den här någonstans? Grabbar!?" Foto: Tim Björkman
.
.
Mount Doom nedifrån. Foto: Tim Björkman
.
.
Magma-blomman från ett av de senare utbrotten. Foto: Tim Björkman
.
.
Dimma drar in över den extremt sura, Blue Lake. Foto: Tim Björkman
.
.
De 400 jobbigaste höjdmetrarna i mitt liv, fotot taget från Mt Ngauruhoes (Mt Doom) sluttningar. Foto: Tim Björkman (ipod-bild)
.
windy welly
Wellington, Wellington, Wellington eller Windy Welly, staden där det alltid blåser. Enbart tredje största stad i landet men fick ändå axla rollen som huvudstad, tack vare sitt geografiska läge alldeles vid Cook Strait (sundet som skiljer nord och syd ön). Det var under guldruschen på sydön, som parlamentet kände sig tvingat att flytta från dess dåvarande säte i Auckland, till det centralare Wellington, för att inte riskera att syd bildade en egen koloni i det gamla brittiska imperiet. Som huvudstad finns här också, förutom parlamentet, landets högsta domstol.
.
Men Wellington är mer än kostymer. Staden har en stor konst- och kulturscen och ett sprudlande uteliv med många livescener, speciellt i förhållande till att regionen enbart är hem till 390 000 människor.
.
Vad vi ägnade oss åt i Windy Welly!? Kaffe, konst och whiskey får bli ledorden. Förutom att inventera de lokala caféerna och barerna, gick vi också på the national art gallery och försökte vara belevrade, med blandad framgång.
.
En liten fotosession fick det bli också, kan tyckas lite pretentiöst men det var ett billigt tidsfördriv, med en sinande kassa och dessutom riktigt skoj. Hälften av bilderna i färg, hälften i svartvitt - precis som Wellington;
.
.
I tragedi, förenade. Foto: Tim Björkman
.
.
Cuba street. Foto: Tim Björkman
.
.
"Due to rain the revolution has been postponed" Foto: Tim Björkman
.
.
Inte bara duvorna letar efter de goda smulorna i livet. Foto: Tim Björkman
.
.
Ett inrutat steg i rätt riktning? Foto: Tim Björkman
.
.
Den gemensamma bostaden slet hårt på förhållandet. Foto: Tim Björkman
.
back to q-town for nevis arc
Efter Milford bar det återigen av mot Queenstown och visst bjöd staden på en lika trevliga andra visit. Efter ytterligare en hård kväll på stan och efter att ha träffat fler svenskar än vad du gör en vanlig dag i Sundsvall, var det så äntligen dags för Japps att få göra sitt berömda hopp.
.
Något kaxig (eftersom jag redan hade mitt avklarat) hängde jag med ut för att föreviga spektaklet och visst såg Japps lite vit ut. Men hoppa gjorde han också och glad i håg vände vi båda två blickarna mot Nevis Arc. 70-meters fallet som övergår i en halvbåge och svingar en iväg cirka trehundrada meter ner längs en ravin. Tandem blev det och jag var nästan lika skraj som inför bungyn.
.
Det var samma känsla att falla även denna gången (undrar om man någonsin blir av med den), men tillskillnad från bungyn, kunde jag faktiskt se och njuta lite av spektaklet.
.
Nu bär det norr ut.
.
.
Nej, vi är inte så lugna som vi försöker se ut. Foto: AJ Hacket Bungy
.
.
För tio poäng, vart är vi påväg? Foto: AJ Hacket Bungy
.
.
... Foto: AJ Hacket Bungy
.
milford track - die sandfly, die!
.
Clinton river, dag 1. Foto: Tim Björkman
.
Vandringen har flera gånger blivit beskriven som "the finest walk in the world", så våra förväntningar på Milford Track var inte små när vi anlände till Te Anau, en sen höstkväll i slutet av mars. Vi skulle färdas de nästan sex milen i Maori folkets fotspår (annars brukar man nämna Suntherland och Mackay, några europeiska upptäckar-nissar som antagligen hade bärare med sig när de "upptäckte" tracken 1880, men Maori folket var tusentals år före dem).
.
Väderleksrapporterna hade varit blandade, så vi förberedde oss på fyra dagars hällregn. Kittade till tänderna med kläder, mat och framför allt mycket GÖTTA! (vilket skulle vara essentiellt enligt Jakob) tog vi båt från Te Anau Downs till Glade Wharf, där våra fötter bar oss iväg på en lång vandring.
.
Vi gjorde oss under färden bekanta med det lokala fågellivet. En icke helt frivillig bekantskap, från någon av parterna. Både de lite mindre arterna (försökte febrilt hacka på våra skor när vi inkräktade på deras revir) och de lite större Kea-fåglarna (vilka försökte sno allt ifrån strumpor till mindre tyskor), samt en hel samling höns (väldigt odefinerade artbeskrivning, men de sprang ut och in ur skogen hela tiden så höns fick bli beskrivningen), visade ett ganska stort förakt mot oss.
.
De är ganska morska, småkråkorna... Foto: Tim Björkman
.
.
Som hämtat från Middle Earth. Bara en Nazgúl som saknas. Foto: Tim Björkman
.
.
Kaffepaus vid "the Hidden Lake", dag 2. Foto: Tim Björkman
.
.
Dag 2. Foto: Tim Björkman
.
.
Uppför över Mackinnon Pass, dag 3. Foto: Tim Björkman
.
.
Mackinnons Pas, dag 3. Foto: Tim Björkman
.
.
Vädret var med oss alla fyra dagarna, även om det var lite väl kallt ibland. Foto: Jesper Johansson
.
.
Här kan man va! Foto: Jesper Johansson
.
.
Suntherland's fall, 580 m högt och NZ högsta. Foto: Jesper Johansson
.
Efter fyra dagars solskenspromenad, med skoskav, ryggsäcksskav och alla andra möjliga och omöjliga skav hade vi tagit oss igenom denna vandring. Resultatet innefattade också tre miljoner sandfly-bett, en djävuls-varelse inte helt olik våra kära knott fast med betydligt mer kli. Men visst var vandringen vackert, landskapet var dock märkligt likt Skandinavien och kanske framför allt Norge.
queenstown - latte, bungy and nuts
Vår färd från Dunedin blev något snirklig. Vi ville ju inte missa sydöns sydligaste stad, så därför blev det lunch i Invarcagille. På vägen blev det stopp vid Nugget Point, ett ganska vackert ställe, utan att bjuda på något mer än så.
.
.
Nugget Point, in southern NZ. Foto: Tim Björkman
.
Efter att en turk-kebab intagits rullade vi vidare mot Queenstown, staden med stort Q. Sina blott 10 000 fasta invånare, till trots är Queenstown staden där allt är möjligt, världens extremsports-huvudstad, som den gärna vill kalla sig. Den lockar dock lika mycket partyfolk, seglar-pappor, latte-mammor och vanligt förekommande nötter. Detta till trots är Queenstown en underbart bubblande liten stad.
.
.
Some street musicians, down at the marine in Queenstown. Foto: TIm Björkman
.
Vad gjorde då pretto-Jesper och wannabe-Tim i Queenstown!? Förutom ägnade sig åt det lokala utelivet och chillade nere vid latte-caféerna och de irländska pubarna i hamnen, ägnade de sig åt bungy. Det kan vara det svåraste steget i mitt liv (kanske inte så konstigt eftersom det var ett 134-meters-kliv), men har ni inte gjort det, så gör det. Känslan, speciellt de första meterna av fallet, är obeskrivlig.
.
En bussresa förde oss upp till Nevis, bland berg och raviner. Incheckade och riggade åkte vi ut till kabinen. De första hade redan börjat hoppa när vi kom ut och… ja det var högt… Ganska snart vart det min tur att ta det där steget och jag lovar att jag inte var speciellt kaxig. Men ner bar det och jo jag överlevde ju trots allt.
.
.
It's a looooong way down there! Foto: Jesper Johansson (red. Tim Björkman)
.
.
"It isn't the fall that hurts, it's when you hit the ground". Foto: Jesper Johansson (red. Tim Björkman)
.
Uppe i kabinen fortsatte de andra att förbereda sig inför sina hopp. Men strax innan det var Jespers tur, tilltog vinden och ett häftigt regnoväder drog in. Den lilla kabinen insåg att det kunde vara kul att leka vagga i vinden och det blev en gungande väntan på Jespers hopp. Efter en halvtimme insåg crewet att det inte fanns någon ljusning under dagen och vi fick snällt omboka Jespers bungy, plus Nevis Arc.
.
.
Den som väntar på något gott... Foto: Tim Björkman
.
Fortsättningen får alltså komma vid ett senare tilfälle…
.
