milford track - die sandfly, die!

.
Clinton river, dag 1. Foto: Tim Björkman
.
Vandringen har flera gånger blivit beskriven som "the finest walk in the world", så våra förväntningar på Milford Track var inte små när vi anlände till Te Anau, en sen höstkväll i slutet av mars. Vi skulle färdas de nästan sex milen i Maori folkets fotspår (annars brukar man nämna Suntherland och Mackay, några europeiska upptäckar-nissar som antagligen hade bärare med sig när de "upptäckte" tracken 1880, men Maori folket var tusentals år före dem).
.
Väderleksrapporterna hade varit blandade, så vi förberedde oss på fyra dagars hällregn. Kittade till tänderna med kläder, mat och framför allt mycket GÖTTA! (vilket skulle vara essentiellt enligt Jakob) tog vi båt från Te Anau Downs till Glade Wharf, där våra fötter bar oss iväg på en lång vandring.
.
Vi gjorde oss under färden bekanta med det lokala fågellivet. En icke helt frivillig bekantskap, från någon av parterna. Både de lite mindre arterna (försökte febrilt hacka på våra skor när vi inkräktade på deras revir) och de lite större Kea-fåglarna (vilka försökte sno allt ifrån strumpor till mindre tyskor), samt en hel samling höns (väldigt odefinerade artbeskrivning, men de sprang ut och in ur skogen hela tiden så höns fick bli beskrivningen), visade ett ganska stort förakt mot oss.

:

.
De är ganska morska, småkråkorna... Foto: Tim Björkman
.
.
Som hämtat från Middle Earth. Bara en Nazgúl som saknas. Foto: Tim Björkman
.
.
Kaffepaus vid "the Hidden Lake", dag 2. Foto: Tim Björkman
.
.
Dag 2. Foto: Tim Björkman
.
.
Uppför över Mackinnon Pass, dag 3. Foto: Tim Björkman
.
.
Mackinnons Pas, dag 3. Foto: Tim Björkman
.
.
Vädret var med oss alla fyra dagarna, även om det var lite väl kallt ibland. Foto: Jesper Johansson
.
.
Här kan man va! Foto: Jesper Johansson
.
.
Suntherland's fall, 580 m högt och NZ högsta. Foto: Jesper Johansson
.

Efter fyra dagars solskenspromenad, med skoskav, ryggsäcksskav och alla andra möjliga och omöjliga skav hade vi tagit oss igenom denna vandring. Resultatet innefattade också tre miljoner sandfly-bett, en djävuls-varelse inte helt olik våra kära knott fast med betydligt mer kli. Men visst var vandringen vackert, landskapet var dock märkligt likt Skandinavien och kanske framför allt Norge.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0